Kan ni förändra samhället åt mig?
Jag ska erkänna en sak. Jag har fortfarande ena benet kvar i garderoben, även om man bortser från att farfar (och övrig släkt på den sidan) fortfarande inte vet om vårt förhållande.
För ingen av mina vårdtagare, med undantag från en, vet att jag har ett förhållande med en annan kvinna. Eftersom att jag kommer vissa av dem ganska nära när jag jobbar frågar de mig om mitt liv, vilket jag också delar med mig av till en gräns.
Jag berättar om min familj, om mina vänner, vart jag kommer ifrån, vad jag gör på min fritid och allt annat man kan tänka sig. Allt såklart så länge det känns okej, eftersom att jag på jobbet är professionell och därför inte bör bli för privat. Men till en viss del kan jag berätta det mesta om mig, på det ytliga planet. Men jag berättar inte att jag har en flickvän.
Ibland svarar jag på deras frågor, utan att ljuga. Ingen har faktiskt frågat om jag har ett förhållande, de frågar bara om jag har en pojkvän. Jag svarar nej och jag ljuger inte, jag bara undanhåller sanningen när jag inte säger mer än så. Ibland ljuger jag. Idag frågade en person om det var en tjejkompis jag skulle åka utomlands med och jag svarade ja. I de fallen där jag inte har ljugit blir de ändå fel eftersom att de då tar för givet att jag är singel. I alla fallen känner jag mig orättvis mot min älskade och mot mig själv när jag inte berättar om den just nu största delen i mitt liv.
En dag kommer jag behöva berätta, om inte på det här jobbet så på ett annat jobb. I mitt stilla sinne önskar jag att de flesta i detta land den dagen inte kommer har några problem med samkönade förhållanden. Så hur mycket kan man åstakomma på ett år? Kanske två? Hur mycket kan man förvänta sig att samhället ska ändras när ett flertal av de som är tillsammans med någon av samma kön medvetet låter bli att berätta om det?
För ingen av mina vårdtagare, med undantag från en, vet att jag har ett förhållande med en annan kvinna. Eftersom att jag kommer vissa av dem ganska nära när jag jobbar frågar de mig om mitt liv, vilket jag också delar med mig av till en gräns.
Jag berättar om min familj, om mina vänner, vart jag kommer ifrån, vad jag gör på min fritid och allt annat man kan tänka sig. Allt såklart så länge det känns okej, eftersom att jag på jobbet är professionell och därför inte bör bli för privat. Men till en viss del kan jag berätta det mesta om mig, på det ytliga planet. Men jag berättar inte att jag har en flickvän.
Ibland svarar jag på deras frågor, utan att ljuga. Ingen har faktiskt frågat om jag har ett förhållande, de frågar bara om jag har en pojkvän. Jag svarar nej och jag ljuger inte, jag bara undanhåller sanningen när jag inte säger mer än så. Ibland ljuger jag. Idag frågade en person om det var en tjejkompis jag skulle åka utomlands med och jag svarade ja. I de fallen där jag inte har ljugit blir de ändå fel eftersom att de då tar för givet att jag är singel. I alla fallen känner jag mig orättvis mot min älskade och mot mig själv när jag inte berättar om den just nu största delen i mitt liv.
En dag kommer jag behöva berätta, om inte på det här jobbet så på ett annat jobb. I mitt stilla sinne önskar jag att de flesta i detta land den dagen inte kommer har några problem med samkönade förhållanden. Så hur mycket kan man åstakomma på ett år? Kanske två? Hur mycket kan man förvänta sig att samhället ska ändras när ett flertal av de som är tillsammans med någon av samma kön medvetet låter bli att berätta om det?
Kommentarer
Trackback
