Alltid något
Jag älskar dig, av hela mitt hjärta.
Bästa medicinen
Jag är så trött och less på hur det är. Nu drar jag iväg på roligare saker och lämnar alla tankar hemma i lägenheten. För visst är väl en rolig fest lösningen på det mesta?
Nu är det nog bara tiden som kan visa vart detta kommer sluta.
Dig
Jag saknar dig.
Jag älskar dig.
Jag vill leva med dig.
Med hjärtat i handen
Ibland känns det som vanligt. Vi pratar i telefonen och allt är som att vi fortfarande är tillsammans, trots att vi inte är det. Ibland, som nu, känns det skit. Allt jag vill är att hon ska vara här vid min sida. Allt jag vill är att leva hela mitt liv med denna kvinna. Allt jag vill är att hon ska älska mig och att hon ska vara kär. Flera gånger har jag tvivlat på hennes kärlek och på hennes ord. Den senaste tiden har jag tvivlat för att jag knappt får några ord längre. Och inte de där inpulsiva smsen som visar att hon tänker på mig när jag inte är där, de där smsen som jag saknar så mycket.
Igår fick jag ett sms, som visserligen var ett svar på ett sms som jag skickat till henne. Smset var egentligen rätt kort men det fick mig att bli varm i hela kroppen. En pirrade känsla i magen som jag inte känt på länge. Den känsla jag önskar att jag alltid skulle känna. För som jag älskar henne. Varför kan jag inte alltid känna pirrandet och varför kan inte hon också göra det? Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne och jag är lycklig tillsammans med henne. För att inte tala om den jobbiga känsla som infinner sig när hon inte är här. Det är det där pirrande som jag önskar alltid fanns. Men kommer det någonsin med någon att alltid pirra? Kan man känna det år ut och år in?
Som jag saknar henne nu har jag inte saknat henne på länge. Jag trodde att vi behövde det här. Hon tror att det är bra för oss. Visst kan det vara bra, men det kan också vara slutet. Jag vill inte att det ska vara slutet. Jag är rädd för att vi inte kommer bli tillsammans igen. Jag är också rädd att vi blir tillsammans och att jag kommer såra henne. Mest av allt är jag rädd för att hon redan har tröttnat och gått vidare. Att hon inte längre kommer vilja ha ett förhållande med mig. Att hon inte saknar mig när vi är ifrån varandra och att hon aldrig känner den där pirrade känslan. Jag är rädd för tanken att det finns någon annan som kan göra henne lyckligare än jag kan. Jag är rädd att någon annan skulle lyckas med det jag misslyckas med. Jag hatar att jag önskar att någon annan kommer lyckas. För det när allt kommer omkring är det hennes lycka som betyder mest.
Vi hade i alla fall tur med vädret
Hon menar att hur hon än gör blir någon besviken. Hon kan antingen stanna där hon bor nu, flytta nära mig eller flytta till sin hemstad. Oavsett val menar hon att antingen jag, hennes sjuka förälder eller hennes vän blir besviken. Och jag försår som vanligt inte. Jag kan absolut inte förstå varför vännen blir besviken om hon flyttar till sin flickvän, speciellt med tanke på att min flickvän aldrig har planerat att stanna där (så vitt jag vet bör tilläggas).
Jag kan förstå om hon tror att föräldern blir besviken, även om jag mest tror att det är min flickvän som tycker att hon sviker genom att inte flytta dit. Jag kan också förstå om hon tycker att hon sviker mig med anledning av att jag hela tiden har trott att hennes tanke var att flytta hit och att det var det hon ville.
I den andra meningen säger hon att hon vill flytta hit och att hon har tänkt att göra det. Jag får inte det första uttalandet till att hon vill flytta. Jag tolkar det som att hon inte vet vart hon vill flytta men att hon vet att jag skulle bli besviken om hon inte flyttar hit. Jag kan inte heller förstå varför hon säger till mig att jag skulle bli besviken om hon inte flyttade hit om planen är att det är det hon ska göra.
Så min slutsats blir då att hon inte vet vart hon vill flytta men att hon inte riktigt känner för att flytta hit. Detta kan vi givetvis inte prata om, inte utan att bråka. Och om det är något jag är trött på just nu är det att bråka. Detta leder till att jag inte har speciellt stor lust alls att prata med min flickvän, eftersom jag inte kan prata om saker jag tänker på utan i så fall måste låtsas att allt är som vanligt. Jag känner inte riktigt för att prata om vädret just nu.
Hur vet man när det är rätt?
Förstår inte varför dessa känslor inte har kommit förrän nu. Fast det kanske är så att de kommer nu när det börjar gå upp för mig att jag faktiskt ska bo och leva här. Det är inte bara en semester. Jag längtar efter semester.
Jag hoppas att denna känsla av ångest ger med sig snart och att pusselbitarna börjar falla på plats. Både på jobbet och privat. Vad gör jag om jag inte kommer trivas här tro? Flyttar hem till mamma igen kanske. Det känns lockande nu men inte riktigt det smartaste valet för mig karriär. Äh, i ett par år överlever jag nog även om jag inte skulle trivas. Kanske.
Ta mig till 2009
Jag vet inte vad som har hänt och jag vet inte hur vi ska kunna lösa allt nu. Det är svårt när det inte ens finns något konkret att lösa. Jag saknar det som var, jag saknar tiden då jag fick sms av min kära när hon var ifrån mig. Små och kärleksfulla sms. Något som tyder på att hon tänker på mig när vi inte är tillsammans. Nu är det mest korta och tråkiga telefonsamtal mellan oss. Och ett halvt land. Jag tror jag har mig själv att skylla att det är som det är nu. Att hon inte längre orkar, utan att hon faktiskt tycker att det är skönt att ha mindre kontakt. Jag önskar bara att den kontakten vi har var trevligare än den är. Jag önskar att hon kände samma sak som hon kände för två år sedan. Om mindre än två veckor är det dagen vi har bestämt som våran. För två år sedan var jag mer kär än någonsin.
Allt jag önskar ni är att det var som då. Ett kärleksfullt sms ibland skulle inte heller skada. Eller att hon faktiskt planerade livet tillsammans med mig. Ja, jag är fortfarande irriterad för katterna. Det känns som att hon valde katterna först eller att hon inte alls hade en tanke på hur hon skulle kunna träffa mig när hon har skaffat katter.
Mitt förhållande är inte det bästa just nu och jag vet inte hur vi lyckas få det bättre när vi inte ens träffas. Jag vet bara att jag saknar henne och att jag tycker att detta är skit. Men nu ska jag rycka upp mig och tänka på roligare saker, för idag tänker jag ha kul. Det här går inte att lösa idag så det är lika bra att tänka på någonting annat.
Diska, plocka undan, gå till systemet, affären, blommor ska köpas och jag ska fixa mig lite fin innan det är dags för roligare saker :)
Bakom regn kommer solsken?
Nu sitter jag hemma i soffan och undrar vad jag har gett mig in på. Jag förstår inte ens varför jag känner som jag gör men ångesten finns där.
Från början hade jag tänkt söka jobb i min hemstad och jag hade tänkt att jag och flickvännen skulle fortsätta bo tillsammans. Hur hon har tänkt nu har jag ingen aning om, jag tror inte ens att hon själv vet det. Troligtvis kommer hon inte flytta hit i alla fall. Det känns tråkigt men samtidigt måste hon få göra som hon själv vill och komma på vad hon själv vill göra. Ibland förstår jag bara inte hur hon tänker. Nu har hon tagit hem katter, trots att hon är allergisk. Detta innebär ju även att hon får svårt att åka därifrån och jag har ingen möjlighet att åka dit. Antingen bryr hon sig inte eller så tänker hon inte. Jag vet inte. Vi är väldigt olika, hon har säkert inte helt lätt för att förstå sig på mig heller. Och när allt kommer omkring var det faktiskt jag som valde att flytta.
Kan ni förändra samhället åt mig?
För ingen av mina vårdtagare, med undantag från en, vet att jag har ett förhållande med en annan kvinna. Eftersom att jag kommer vissa av dem ganska nära när jag jobbar frågar de mig om mitt liv, vilket jag också delar med mig av till en gräns.
Jag berättar om min familj, om mina vänner, vart jag kommer ifrån, vad jag gör på min fritid och allt annat man kan tänka sig. Allt såklart så länge det känns okej, eftersom att jag på jobbet är professionell och därför inte bör bli för privat. Men till en viss del kan jag berätta det mesta om mig, på det ytliga planet. Men jag berättar inte att jag har en flickvän.
Ibland svarar jag på deras frågor, utan att ljuga. Ingen har faktiskt frågat om jag har ett förhållande, de frågar bara om jag har en pojkvän. Jag svarar nej och jag ljuger inte, jag bara undanhåller sanningen när jag inte säger mer än så. Ibland ljuger jag. Idag frågade en person om det var en tjejkompis jag skulle åka utomlands med och jag svarade ja. I de fallen där jag inte har ljugit blir de ändå fel eftersom att de då tar för givet att jag är singel. I alla fallen känner jag mig orättvis mot min älskade och mot mig själv när jag inte berättar om den just nu största delen i mitt liv.
En dag kommer jag behöva berätta, om inte på det här jobbet så på ett annat jobb. I mitt stilla sinne önskar jag att de flesta i detta land den dagen inte kommer har några problem med samkönade förhållanden. Så hur mycket kan man åstakomma på ett år? Kanske två? Hur mycket kan man förvänta sig att samhället ska ändras när ett flertal av de som är tillsammans med någon av samma kön medvetet låter bli att berätta om det?
Människor är härliga
Under sommaren jobbar jag på hemtjänsten. Jag har jobbat inom vården förut men det här är en hemtjänst med relativt få ändre vårdtagare. De flesta vårdtagarna har antingen en psykisk eller fysisk sjukdom eller varit med om en olycka. Många dagar kan jobbet vara en prövning, speciellt för tålamodet, vissa dagar blir så glad av kontakten med människorna man möter.
Jag fick häromdagen en mycket udda komplimang:
"Vilka fina fötter du har, du har aldrig funderat på att ställa upp som fotmodell? Jag skämtar inte, du skulle kunna tjäna pengar på det." Detta sades utan mista ironi i tonen.
Under sommaren har jag även fått mitt andra, eller tredje frieri*:
"Jag Kalle, frågar nu dig, hemtjänst-J, om du vill gifta dig med mig?"
*Inget av frierierna har varit speciellt seriösa, inte seriösa alls heter det. Till framtida friare kan jag meddela att jag aldrig svarar ja till någon som inte kan mitt efternamn och helst ska ordet hemtjänst inte ingå i förfrågan ;)
Fin semester
Nu sitter jag i soffan och dricker mitt morgonkaffe i väntan på att klockan ska bli 7.30 då det är dags att cykla till jobbet. Idag och imorgon, sedan har jag jobbat klart för den här sommaren. Imorgon efter jobbet ska jag hoppa på ett flyg som ska ta mig till min kära.
Sedan väntar en kryssning med min fina mamma, hennes man och min bror. Efter den har jag och älsklingen ett spa inbokat. Efter det blir det några dagar att bara ta det lugnt med älskades familj innan vi ska åka iväg på en veckas utlandssemester.
Jag kunde inte vara mer nöjd med planerna som är innan skolan börjar igen.
Vi kan bara göra det bästa av det vi har
Efter ett tag slutade jag att vara irriterad och började istället känna mig hjälplös och otillräcklig. Jag vet att hon gör sitt bästa, jag vet att hon gör så mycket man kan kräva av en människa. Hon gör allt hon kan men hon kan inte bota sjukdomen som har satt sig hos en av de personer hon älskar mest. Jag vet att det är allt hon vill.
Jag kan inte göra så att hon mår bättre, jag kan inte bota sjukdomen som klamrar sig fast hos en av de personer hon älskar mest, jag kan inte ens ge henne en kram just nu.
När jag insåg det insåg jag att våra känslor inte skiljer sig så mycket åt. För när man inte kan göra det enda man önskar känns ingenting annat tillräckligt. Man börjar känna sig otillräcklig och hjälplös.
På något sätt måste vi sluta jämföra med det omöjliga, det ingen av oss kan göra. För när man gör sitt bästa måste det vara gott nog. Även om det inte kan ge det man mest av allt vill.
/En anhörig till en anhörig
Mer musik åt folket
Både Winnerbäck och Melissa Horn har tappat sin förmåga att hälpa mig i städningen. Nu är Anna Bergendahl och Kent nedladdade för att spelas på hög volym i lägenheten. Tänk hur mycket lite musik kan göra för energin och motivationen.
Nu ska jag slåss mot bananflugor och damm, lägenheten ska skina!
Vi fick två första kyssar
Nu ska jag släppa in er och berätta hur vår kärlekssaga började. Den innehåller relativt få grodor, vita hästar, prinsar och prinsessor. Ingridiensena i denna saga består istället av skola och vänskap blandat med lite för mycket alkohol. Huvudrollerna spelas av ingen mindre än mig själv och den berömda L.
I höstas är det tre år sedan jag lämnade min hemstad för att börja plugga i en annan stad. Någon av de första dagarna i den nya staden och i den nya skolan skulle jag gå tillsammans med L upp till området där vi båda bodde vid den tidpunkten. Jag fick veta att L ansåg att det spelade mindre roll hur mycket man vägde och mer roll hur man bar upp det man hade på kroppen.
Efter den dagen började vi sakta lära känna varandra för att sedan bli mycket goda vänner. Redan då älskade jag att umgås med L eftersom att hon hade ett skratt som lätt smittade av sig på andra.
Tiden gick i den nya staden. Vi flyttade till nya lägenheter, där jag och L blev grannar. Än blomstade ingen kärlek, i alla fall inte mellan oss. Vi var båda heterosexuella. Jag hittade en kille jag tyckte var intressant. Det gjorde L också. Ingen av oss gick dock in i något seriösare förhållande.
När det hade gått ett år i den nya staden var vi, tillsammans med våra andra vänner, på fest. Vi var fulla och glada, jag har ett svagt minne av att det var en rolig fest. Jag vet inte varifrån det kom men jag minns att jag kysste L och att hon kysste tillbaka. På vardagarna var vi bara vänner, även om vi var mycket nära vänner som tyckte om närheten från varandra. Så på vardagarna kramandes vi och på helgerna kysstes vi.
Jag började rätt snabbt känna starkare känslor än vad jag ville erkänna. Jag tänkte på L dygnet runt, jag lyste upp när hon skickade sms och jag ville inget annat än att hålla om henne. Men jag var inte så modig att jag vågade kyssa henne när jag var nykter, jag var helt enkelt för rädd att hon skulle stöta bort mig.
En dag kom hon inspringandes i min lägenhet som vanligt och hoppade på mig där jag låg i soffan. Jag hade kunnat ta på spänningen som var i lägenheten den stunden. L drog filten över oss och sa att vi skulle tälta. Då visste jag att det jag hade väntat på skulle hända.
Hon kysste mig och jag vågade kyssa tillbaka.
Bild tagen av: http://thailandssol.blogg.se/2009/june/
Heterosexeuell goes bisexuell
För 1,5 år sedan blev jag tillsammans med min flickvän. Fram tills för två år sedan hade jag bara varit intresserad av killar. Min kropp visste att jag var kär men jag vågade till en början inte erkänna det för mig själv. Jag ville ingenting annat än att vara nära henne men det krävdes många funderingar och övervågande innan jag kunde acceptera att mitt liv skulle kunna ta en helt annan vändning än den jag från början hade tänkt. Det tog ännu lite längre tid innan jag vågade erkänna för någon annan.
Nu har vi varit sambos i drygt ett år och båda våra familjer har tagit det bra, likaså våra vänner. Den enda som står mig nära som fortfarande inte vet att vi är ett par är min farfar. Och trots att alla, jag hitills har berättat det för, har tagit det bra kan jag fortfarande vara rädd för hur det ska tas emot när jag till exempel ska berätta det för en ny arbetskamrat. Snart kan jag inte heller undvika att berätta för farfar, det börjar bli dags.
Så trots att vårt liv tillsammans är rätt normalt och självklart inte generellt skiljer sig från hur ett hererosexuellt förhållande ser ut är det något som är annorlunda. Det är annorlunda än hur jag såg mitt liv framför mig. Jag såg mig själv sitta med min man i ett hus tillsammans med våra barn. Självklart kan jag i framtiden sitta i mitt hus tillsammans med min fru och våra barn. Så lika men ändå så olika.
Ja, egentligen är det ett rätt vanligt liv vi lever. Det är mest i andras ögon det kan framstå som ovanligt. För mig har det varit rätt lätt att "komma ut ur garderoben", det mest jag som själv har stått för svårigheterna. Jag vet att alla inte har det lika lätt.
Med bloggen hoppas jag kunna dela mina upplevelser med andra och att andra i liknande situationer ska kunna dela deras erfarenheter med mig. Jag hoppas även kunna skapa en förståelse hos heterosexuella för att öppna upp för ett samhälle där en kvinna blir frågad hur hennes familjesituation ser ut och inte om hon har en man.
Nu kör vi!
