Behind the rainbow

När jag läste min älskades blogg tidigare idag kände jag en irritation. Jag blev irriterad för att hon inte förstår att hon gör sitt bästa och att det är bra nog. För att hon gör saker för andra men inte för sig själv. Jag blev irriterad för att hon tror att hon inte är den bästa flickvännen och för att hon känner sig otillräcklig som människa. Att hon inte är i samma stad som mig betyder inte att hon är sämre, det betyder inte heller att jag inte älskar henne lika mycket. Hon är precis där hon borde vara just nu.

Efter ett tag slutade jag att vara irriterad och började istället känna mig hjälplös och otillräcklig. Jag vet att hon gör sitt bästa, jag vet att hon gör så mycket man kan kräva av en människa. Hon gör allt hon kan men hon kan inte bota sjukdomen som har satt sig hos en av de personer hon älskar mest. Jag vet att det är allt hon vill.

Jag kan inte göra så att hon mår bättre, jag kan inte bota sjukdomen som klamrar sig fast hos en av de personer hon älskar mest, jag kan inte ens ge henne en kram just nu.

När jag insåg det insåg jag att våra känslor inte skiljer sig så mycket åt. För när man inte kan göra det enda man önskar känns ingenting annat tillräckligt. Man börjar känna sig otillräcklig och hjälplös.

På något sätt måste vi sluta jämföra med det omöjliga, det ingen av oss kan göra. För när man gör sitt bästa måste det vara gott nog. Även om det inte kan ge det man mest av allt vill.

/En anhörig till en anhörig